Ny forskning: Äldres munhälsa kräver insatser på flera nivåer
God munhälsa hos äldre kräver mer än enskilda insatser, det finns ett behov av samverkan mellan individ, organisation och samhälle. Det visar Isabelle Johanssons forskning. Den 9 januari disputerade hon i ämnet.
Isabelle Johansson är tandhygienisten som mer eller mindre alltid arbetat med äldretandvård. Tidigare med uppsökande tandvård inom äldreomsorgen, idag som strateg på CÄT (centrum för äldretandvård). Den nionde januari disputerade hon inom ämnet munvård för äldre vuxna med vårdbehov.
Avhandlingen består av fyra fristående delstudier som, till skillnad från många doktorandprojekt, inte är designade som en sammanhängande serie som bygger på varandra.
– Jag har fått pussla en hel del för att hitta en linje som håller men nu tycker jag att jag har lyckats med det, berättar Isabelle Johansson.
Det första delprojektet är en interventionsstudie genomförd i Jönköping. Där coachade en tandhygienist vård- och omsorgspersonal i praktisk munvård. Resultaten visade ingen tydlig förbättring av vare sig de äldres munhälsa eller personalens arbetssätt.
– De äldre hade redan ganska god munhälsa och personalen goda kunskaper. Det fanns helt enkelt inte så stor förbättringspotential. Men det kan också vara så att insatsen i sig inte gav någon effekt, konstaterar Isabelle Johansson.
Munvårdskortens roll i praktiken
Den andra studien fokuserar på så kallade munvårdskort, dokument som utfärdas i samband med munhälsobedömningar till personer som har intyg om nödvändig tandvård. Korten används i stor omfattning både i regionen och nationellt, men studien visade att de inte är tydligt förankrade i verksamheterna.
– Personalen var i stort sett nöjda med innehållet, men saknade tydliga rutiner. Hur ska överlämningen och mottagning av munvårdskorten ske? Hur ska de registreras och användas? Vem inom äldreomsorgen är ansvarig för vad? Det fanns inga gemensamma svar, trots att korten funnits sedan 1999, säger Isabelle Johansson.
En annan viktig iakttagelse var att munvårdskorten nästan uteslutande speglar personalens perspektiv medan patientens saknas.
Behov av självständighet
Den tredje studien utvärderar projektet TAIK (tandhygienist i kommunal verksamhet). Enkäter från perioden 2018–2021 besvarades av chefer samt personal inom hemtjänst och särskilt boende. Syftet var att undersöka effekter på kunskap och attityder kring munhälsa hos kommunens personal. Resultaten visade att i TAIK-kommunerna fick fler enhetschefer kunskap om de regionala tandvårdsstöden. En större andel av sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden på äldreboende och inom hemtjänst uppgav att dom hade fått utbildning i munhälsa och munvård.
Andelen undersköterskor och vårdbiträden på äldreboende som fått utbildning i munbedömningsinstrumentet ROAG ökade från 11 till 45 procent från 2018 till 2021. ROAG är ett instrument som omsorgspersonal använder för att bedöma munhälsan och sätta in åtgärder, och det är en fördel om man har kunskap om hur det används.
I den fjärde och avslutande studien intervjuades äldre personer med hemtjänst om deras tankar kring att eventuellt behöva ta emot hjälp med daglig munvård i framtiden. Intervjuerna visade att många äldre vill sköta sin munhälsa själva så länge det är möjligt och att man själv vill kunna vara med och påverka när hjälpinsatser ska sättas in.
– Det finns en motsägelse här. Man säger att man själv vill upptäcka när man behöver hjälp och själva landa i beslutet att ta emot den samt be om hjälp. Samtidigt tycker de flesta att hjälp är nödvändig först när man blivit väldigt sjuk eller tappat flera fysiska eller kognitiva förmågor. I det skedet är det ofta för sent att vara den som tar initiativ till hjälp, säger Isabelle.
De intervjuade tycker i grunden att uppmärksamma, fråga om och vid behov hjälpa till med deras munhälsa deras ingår i personalens arbetsuppgifter. Samtidigt visade den tredje studien att bara 20 till 24 procent av hemtjänstgrupperna hade rutiner för munvård.
Fler insatser behövs
Tillsammans visar de fyra studierna att förbättringar av äldres munhälsa måste ske på flera nivåer: i mötet med individen, i organisationerna och i samhällets strukturer.
– En slutsats som jag kommit fram till är att enskilda interventioner inte är tillräckliga för att förbättra munhälsan i det stora, utan det behövs samverkan, avslutar Isabelle Johansson.