De har undersökt implantat – efter 40 år

Uppdaterad:
Publicerad:
Sargon Barkarmo (stående) och Jan Kowar är båda forskare på Göteborgs universitet och övertandläkare på Brånemarkkliniken, Folktandvården. De har nyligen genomfört ett forskningsprojekt där implantat som patienter haft i cirka 40 år undersökts. Samtliga implantatskruvar sitter kvar hos patienterna.

Att forska på 40-åriga tandimplantat är unikt. Att Sargon Barkarmo och Jan Kowar kunnat göra det beror på bra register, en speciell grupp patienter och en stark forskningskultur på Brånemarkkliniken, där båda arbetar. 

När Sargons och Jans studie presenterades av Göteborgs Universitet i början av mars i år, slogs nyheten upp i flera svenska medier. Bland annat skrev Aftonbladet: ”Tandimplantat fungerar fint – 40 år senare”. Men det var inte direkt så att media ringde ner de båda forskarnas telefoner.

– Nej, men jag fick göra en intervju med en tysk radiostation, de hade snappat upp att jag har mitt ursprung i Tyskland. Det är roligt att få berätta om detta, för studiens och för Brånemarkklinikens skull, berättar Jan Kowar.

Det han fick berätta om är det gemensamma forskningsprojektet. Ursprungligen deltog 16 patienter som 1982–1985 fick singelimplantat insatta på Brånemarkkliniken. Tidigare hade implantat främst använts i hela käkar eller som en del av broar. De flesta av patienterna var unga, 14–48 år. Förutom att de antingen drabbats av förlorade tänder genom trauma eller aplasi (att anlag saknas), var de friska i både munhålan och resten av kroppen.

Gruppen följdes först upp efter tre år, med goda resultat. Nästan lika goda var resultaten 40 år senare (mer om det kan du läsa i faktarutan).

Jan Kowar och Sargon Barkarmo har båda en så kallad kombinationstjänst, där de delar sin tid mellan att arbeta som universitetslektorer vid institutionen för odontologi vid Göteborgs universitet och som övertandläkare på Brånemarkkliniken, Folktandvården. Vid universitetet är de engagerade i forskning, grundutbildning av blivande tandläkare samt efterutbildningskurser inom oral protetik.

– Det är fint att få fortsätta vara en del av Folktandvården, att jobba på kliniken och träffa gänget. På institutionen blir det lite mer ensamarbete, även om man i båda fallen jobbar för patientens bästa, säger Sargon Barkarmo.

Viktig tradition

De lyfter båda den tradition av att jobba med forskning och uppföljning som är stark på kliniken.

– Det är något som gynnar alla, både forskningen, patienterna och oss som behandlare, säger Jan Kowar.

– I en tid med mycket diskussioner kring ekonomi och måltal, är det skönt att det finns ett kvalitetstänk och att man utvecklar verksamheten. Vår tidigare klinikchef Jan-Anders Ekelund har varit starkt drivande och stöttande i detta arbete, och med vår nya klinikchef Nils Löfgren finns goda förutsättningar för att denna tradition ska fortsätta, säger Sargon Barkarmo.

Forskningstraditionen blir extra tydlig när Sargon och Jan berättar om hur de fick fatt i de 13 patienter som var aktuella för deras uppföljande studie. Den som gjorde treårsuppföljningen på 1980-talet var Torsten Jemt, en av pionjärerna och ett världsnamn inom implantatforskningen. Dessutom professor och tidigare kollega med Sargon och Jan. Så personnummer till patienterna fanns tillgängliga, men det blev ett detektivarbete att hitta alla.

Lika viktigt var att Anna Friman, tandsköterska på Brånemarkkliniken var med och träffade dessa patienter redan på 1980-talet. För lite perspektiv: 1985 var Jan 13 och Sargon 7 år. 

– Patienterna kom ju ihåg ”syster Anna” som den som tog hand om dem. De tog sig hit från hela Sverige, och var både glada och stolta över att få vara med, säger Jan.

– De flesta är väldigt nöjda med hur deras implantat fungerat genom åren, vilket vi kommer att följa upp i en kvalitativ studie. Vem vet, vi kanske kan fira 50-årsjubileum med de här patienterna, säger Sargon.

Få patienter i lång uppföljning

Av de 16 patienter som ursprungligen deltog i treårsuppföljningen hade två avlidit och en hade satt in en bro istället för singelimplantat. 13 patienter följdes alltså upp efter 40 år, och hos dessa satt samtliga singelimplantat kvar (totalt 18 implantat). Dessutom undersökte Jan och Sargon hur bennivåerna runt implantatet såg ut, med hjälp av röntgen.

– Där fanns det resultat som förvånade oss, eftersom alla hade behållit bennivåerna och någon till och med haft en tillväxt runt implantatet. Men man ska komma ihåg att det är en mycket liten grupp patienter, säger Sargon.

Den slutsats de kunnat dra är att implantatet – det vill säga Per-Ingvar Brånemarks originalskruv – fungerar som tänkt. Men eftersom implantaten utvecklats vidare går det inte att dra slutsatsen att alla implantat fungerar på exakt samma vis. Mer forskning behövs.

Och även om alla titanskruvar satt kvar, så var det större skillnader när det gäller kronorna. Här hade fler än 60 procent gjorts om, oftast av estetiska skäl.